En helt normal skoldag, antar jag. Förutom att jag var dötrött och ville bara sova,  men som vanligt blev jag piggare mot eftermiddagen, som alltid. Och nu är jag alltför pigg. Efter skolan hängde jag bara i stan med människor och frös nästan ihjäl, pga det kalla vädret. Fyfan. Just nu skulle jag bara kunna tänka mig att blunda och sova och vakna när jag är pigg, hah. Men det kommer nog inte hända..!

Idag har jag i princip hela dagen degat i sängen och kollat på en film som handlar om en kille, vars namn är Juhani. Han är illa tvungen att spendera några år på ett slags barnhem pga. olika orsaker. Jag tycker om filmen, men det är förstås min egna åsikt.

Annars så har jag fyllt i papper som ska vara inlämnade imorgon, angående den gemensamma ansökan. Jag vet själv vad jag vill och är nöjd med mina val som jag valt. Dock finns det andra personer i min omgivning som kanske inte är lika glada över mina beslut. Det är något de måste acceptera, eftersom det är mitt liv det handlar om. Jag kan ju inte välja som andra vill och om jag skulle göra det, så skulle jag ångra det. Helt klart.

De tre små orden får mina öron ofta höra. Men jag har ännu inte riktigt förstått varför jag är så himla underbar? (enligt vissa personer) Vissa tycker jag är en total idiot, och det accepterar jag. Man kan väl inte vara omtyckt av varenda liten levande människa här på jorden eller? Nä, det kan man nog inte. Inte i min värld, men kanske i din..

I alla fall blev jag mycket förvånad idag när jag kom ut ur duschen. Mitt hår gav mig ett gott skratt. Chokladbrunt skulle håret bli. Dock ser det helt svart ut. Men sanningen är att om man kollar riktigt noga så är det mörkmörkmörk brunt. Fett coolt! Eller så inte. Det är ett nöje att färga sitt hår, för man vet ju aldrig hur håret kommer att se ut i slutändan. Kanske de har satt grön färg istället för brunt i en flaska och så får du plötsligt grönt hår! Haha, det vore en sjukt kul grej! Kanske inte alla skulle tolerera det, men jag skulle tycka det var kul. Men det är väl för att jag är jag!

Jag har blivit så less på sistone på denna "blonda" färg jag har i mitt hår (som ibland även skiftar i lila). Så jag har nämligen tänkt och funderat länge och har sist och slutligen bestämt mig för att färga håret i en brun nyans. Idag sprang jag nämligen iväg och köpte den dära hårfärgen och ska väl här så snart som möjligt färga det. Ska bli spännande och se hur det blir..

Liksom, hur kan en livslevande människa älska en annan person när den personen hatar sig själv så mycket så det inte ens går att beskriva med ord. Jag förstår bara inte det. Hur är det möjligt? Hur svårt är det egentligen att förlåta sig själv, åt saker man gjort och bara älska sig själv för den man är? Jag menar, du är ändå tvungen att leva i din kropp och acceptera varje jävla misstag du gjort tidigare. Det hör bara till, det är ditt liv. Du kanske inte behöver acceptera ditt misstag, men du är i alla fall tvungen att leva med att du begått detta misstag och leva med det.

Det kan väl inte vara så svårt, eller är det verkligen det? Det bara går över mitt hela förstånd hur svårt dessa saker egentligen är för vissa människor. Att bara en person i deras liv gör det värt att leva. Tänk om den där personen inte skulle finnas kvar där nästa dag, vad skulle du göra då? Jag säger inte att detta skulle hända, men allt är möjligt så det är väl värt att tänka tanken, eller så inte. Jag förstår inte heller hur man kan älska en annan person när man hatar sig själv. Funkar det verkligen? Eller är det helt omöjligt? Enligt mig själv är det rätt så omöjligt, för att älska en annan person innebär också att man är tvungen att älska sig själv.

Jag förstår att människor har problem med dessa saker, det är bara sånt som händer i princip alla människors liv. Jag har ingenting emot det heller, eftersom detta är antagligen helt normalt. Men jag funderar ändå varför det fortfarande händer bland oss människor. Det finns hjälp att få, men de flesta personer vill inte ha den hjälpen. När de väl ha insett att de har ett problem som de borde ta tag i, finns det bara den här ena personen som får veta om att detta problem finns.

Visst kan det låta ofattbart, men jag antar att det är så här som världen är i dagens värld. Jag förstår precis varför dessa personer inte heller vill ha hjälp. Jag menar, tänk om du skulle ha gjort något så hemskt att du skulle hamna ungdomsfängelse om folk fick reda på detta? Det vill man inte. Men ändå litar de på den här ena personen. Kanske denna personen någon vacker dag skulle svika den andre och ändå berätta det vidare, det skulle ge en massa konsekvenser som för vissa är helt omöjliga att ta.

Tänk om det skulle bli för mycket för den ene personen någon dag? Och livet skulle bara ta slut för den? Vad skulle då hända? Ja, det vet man ju då inte. Enligt mig själv, känns det rätt så tufft att ha detta ansvar i mina händer, som när som helst kan brista. Det jag nyss berättade är sanningen själv. Det kan hända vem som helst, även dig som nyss läst igenom detta. Det här är verklighet, en verklighet jag lever i.